Vad är demens?
Demens är en allmän term som beskriver försämringen av mental förmåga och minne som är tillräckligt allvarlig för att störa och påverka det dagliga livet. Det är inte en specifik sjukdom, utan en övergripande term som täcker en rad symtom som är förknippade med minnesförlust och försämring av andra kognitiva färdigheter. Alzheimers sjukdom och vaskulär demens är två av de vanligaste typerna av demens.
Förekomst av demens
- Påverkar 10 miljoner människor i Europa – förväntas fördubblas fram till 2030 (källa: http://www.euro.who.int/en/health-topics/noncommunicable-diseases/mental-health/main-activities/dementia)
Konsekvenserna av demens är allvarliga. Alla typer av demens är progressiva, vilket innebär att hjärnans struktur och kemi gradvis skadas över tid, vilket påverkar personens förmåga att komma ihåg, förstå och kommunicera.
I takt med att tillståndet fortskrider kommer patienten att bli mer beroende av hjälp och minnesförlusten kommer att öka. Patienten kommer inte längre kunna känna igen bekanta föremål eller personer och blir allt svagare.
Grunderna i demensvård
Vid vård av vårdtagare och patienter med demens krävs extra- och specialistresurser, eftersom denna grupp är i särskilt behov av personlig och individanpassad vård.
För vårdgivare, oavsett om de är i hemmet eller på ett boende, bör vårdstrategin bygga på att acceptera att varje person med demens är unik. Varje person har olika sjukdomsförlopp, olika förmågor och funktionsnedsättningar och olika behov av stöd och vård.
Dessutom ska du alltid vara medveten om att upprätthålla värdighet, integritet och oberoende.
Ett förhållningssätt till demensvården kan utgå från en löpande individuell bedömning där hänsyn tas till följande:
- Kognitiv hälsa
- Fysisk hälsa och funktion
- Beteendemässig status
- Sensoriska förmågor
- Förmåga att fatta beslut
- Kommunikationsförmåga
- Personlig bakgrund (inklusive kulturell och/eller religiös)
Demens och kommunikation
Beroende på graden och progressionen av demens kan kommunikationen med demenspatienter visa sig vara svår. Det är viktigt att en vårdgivare ger kort och exakt kommunikation samtidigt som den är på en vuxen och respektfull nivå.
Var uppmärksam på kroppsspråket – ditt eget och patientens. Det kan vara ett mer effektivt sätt att bedöma om patienten förstår vad du säger, om patienten är obekväm, hungrig, törstig, behöver gå på toaletten osv.
Tips: Prata på ett enkelt, direkt språk och komplettera med gester, bilder eller andra icke-verbala signaler efter behov.
Demens- och inkontinensvård
Patienter med demens löper nästan dubbelt så stor risk att drabbas av urininkontinens som sina jämnåriga utan demens. De hjärnskador som sjukdomen orsakar kan också påverka förmågan att kontrollera urinblåsan.
Förutom de kognitiva orsakerna beror viss inkontinens hos patienter med demens faktiskt på funktionell inkontinens. Patienten kanske inte längre kan hitta toaletten, särskilt om de befinner sig i en ny miljö. Patienten kan kanske inte knäppa upp och ta av sig kläderna själv och ber inte om hjälp när behov av att urinera finns.
Det finns sätt att hjälpa demenssjuka med de praktiska problemen. Var noga med att erbjuda toalettbesök var 3:e till var 4:e timme. Visa vägen till toaletten, ta bort eventuella hinder och gör vägen till toaletten lätt att känna igen med färger och affischer. Undvik att ge för mycket dryck före läggdags.
Läs mer om inkontinens och demens
Demens och personlig hygien
De flesta människor lär sig att ta hand om sin personliga hygien och tvättar och sköter om sig själva från tidig ålder. Men för någon med demens är detta inte nödvändigtvis en lätt uppgift. Att hjälpa en person med demens med personlig hygien är inte en lätt uppgift. Det finns metoder för att hjälpa en person med demens att övervinna personliga hygienuppgifter:
Personligt förhållningssätt: Vissa personer med demens kan känna rädsla för att duscha eller tvätta sig, beroende på sin bakgrund eller att upplevelsen nu verkar skrämmande på grund av den kognitiva försämringen. Kanske känns duschstrålen för hård mot huden eller så är de rädda för sin spegelbild. Att förstå en persons unika rädslor och hitta en lösning tillsammans kommer att göra personlig hygien lättare att övervinna.
Ta hänsyn till individens bakgrund av personlig hygien: Äldre generationer är inte alltid varit vana vid att duscha varje dag. De har kanske duschat en gång i veckan och kompletterat duschen med daglig tvätt med en tvättlapp. Även om detta kanske inte längre är tillräckligt om den boende är inkontinent och ofta smutsar ner sina kläder eller säng, kan förståelse för deras tidigare rutiner och erfarenheter hjälpa till att göra nya rutiner mer bekväma.
Upprätthåll rutiner för dusch och tvätt: Att skapa och upprätthålla fasta rutiner kan hjälpa till att göra den personliga hygienen hanterbar. Ta en dusch på en fast dag och tid och följ samma rutiner varje gång. Överväg att spela avslappnande musik för att skapa en bekväm atmosfär och se till att tvätten förknippas med något trevligt och behagligt.
Varsam tvätt: Många äldre personer med demens upplever dusch och tvätt som stressigt och ansträngande. Traditionell tvätt med tvål och vatten är inte alltid den bästa lösningen för personer med demens. Intvålning, löddring, sköljning och torkning av varje kroppsdel involverar många beröringar, vilket kan vara mycket stressande. Skonsamma tvättlappar eller produkter för tvätt utan vatten är alternativ som är mindre stimulerande. Det kräver också mindre lyft och förflyttningar för vårdgivaren, vilket möjliggör en trevligare upplevelse för alla.
Sängskydd: Sängskydd ger ett extra lager av skydd för patienter som upplever inkontinens även på natten. Detta händer också dem som använder inkontinensprodukter, särskilt de med demens, eftersom de ofta drar i sina produkter i sömnen. Som ett resultat av det rör sig eller går produkten sönder, vilket ökar risken för läckage.
Särskilda riskfaktorer inom demensvården
Vandringsbeteende
Vandringsbeteende är en term som beskriver beteendet hos demenspatienter som vandrar runt på ett sätt som verkar planlöst men i själva verket är målmedvetet. Det är faktiskt ett beteendemässigt uttryck för ett grundläggande mänskligt behov eller en reaktion på irriterande miljöfaktorer. Det kan vara en reaktion på hunger eller behov av sällskap eller en toalett.
Vandring kan vara fördelaktigt eftersom det ger social stimulans och hjälper till att upprätthålla rörlighet, vilket ger motion och styrka. Det kan dock vara farligt om det leder till att en vårtagare lämnar vårdboendets lokaler eller sitt eget hem utan att kunna återvända, eller om de går in i ett osäkert område. I dessa fall riskerar patienten att drabbas av fysisk skada, uttorkning eller värre.
Vårdgivare bör uppmuntra rörlighet för att bevara självständigheten, men se till att det kan ske på ett säkert sätt genom att åtgärda säkerhetsproblem. GPS-system, lås och videoövervakning är olika verktyg som kan användas för att spåra patienter som är benägna att vandra. De ska dock alltid användas med aktsamhet och tillåtelse.
Fall
Personer med demens löper en ökad risk att falla på grund av sina neurologiska nedsättningar i perception och kognition och förändringar i motorisk funktion. Fallolyckor kan bero på enskilda riskfaktorer eller miljörelaterade riskfaktorer. Individuella riskfaktorer inkluderar inkontinens, orörlighet, depressioner, sömnmediciner etc., medan miljörisker inkluderar osäkra skor eller möbler, ojämna golv, otillräcklig belysning, stökig rumsmiljö, dåliga väderförhållanden etc.
Vårdgivare kan främja säkerheten och bevara rörligheten genom att bidra till att minska risken för fall och fallrelaterade skador. En holistisk och personlig bedömning kan identifiera enskilda riskfaktorer och ta hänsyn till miljöförhållanden.
Undersök patientens personliga bakgrund för att försöka förutse det framtida beteendet eller ta hjälp av experter som kan identifiera individanpassade lösningar för att minimera risken för fall.